När man talar om allemansrätten brukar det främst vara rätten som den ser ut i Sverige, Norge, Island och Finland, även om den skiljer sig något mellan länderna. Allemansrätten innebär att alla människor har rätt att vistas på mark som är privat i naturen samt att det är tillåtet att plocka exempelvis svamp och bär och att tälta.

forest-972792_960_720Rätten är inte bara rättigheter utan den kräver varsamhet och hänsyn mot djur, natur, andra människor samt markägare. Allemansrätten grundar sig främst på sedvanerätt men har på senare tid inskrivits i lagen både i Norge och Sverige. I länder som inte har allemansrätt kan man istället vandra fritt i exempelvis nationalparker som är kommunalt eller statligt ägda.

Rätten grundar sig i Norden på gemensamma traditioner. Det är endast Danmark som saknar motsvarigheten till en allemansrätt. I Danmark får man inte vistas fritt på privat mark och man har mycket strängare syn på allmänhetens tillgång till densamme. Det är tillåtet att vistas på kommunal och statlig mark men det är inte tillåtet att exempelvis tälta överallt. Dessutom är det otillåtet i Danmark att vistas i skog på natten.

I Sverige etablerades uttrycket allemansrätt efter andra världskriget då man från myndigheternas sida önskade ta fram åtgärder för att underlätta för befolkning att komma ut i naturen.

Allemansrätten är inte en fråga som har varit helt oproblematisk genom åren och det har ofta uppstått intressekonflikter. Exempelvis har det debatterats om allemansrätten ska omfatta kommersiell verksamhet som exempelvis bärplockning för företag och så vidare. Den nuvarande lagen gör inte skillnad på privat och kommersiell verksamhet men allemansrätten har i domstolar i vissa fall ansetts vara något man ska njuta av och inte utnyttja.

Allemansrätten är som starkast i länder där det finns stora ytor av skog och vildmark och den är som svagast i tätbefolkade länder med lite natur.